yttrar Beppo i samma anda uti den dikt, som framför alla andra är liksom ett rop ur hans eget hjärta, Rudolf von Wildheim.
Att Sommelius som en ung gosse och då sannolikt af en pojkaktig lust att efterlikna Byron, liksom denne, använde en silfverbeslagen dödskalle till dryckesbägare, tyder dock ännu mera på den smak för det gräsliga, det hårresande, som han sedermera finner ett så tydligt behag, att i sin diktning fördjupa sig uti. Det förefaller därtill, som om han just häri skulle ha blifvit mera påvärkad af den tyska nyromantiken; detta framkommer ganska klart t. ex. i dikten »Dæmonerna». Själfva ämnet i och för sig är just sådant, att det skulle anslå och inspirera Sommelius; i denna dikt kan han nedlägga hela sitt lynne: sin intensiva sinlighet, sin vilda fantasi, som får frossa i fasansfulla scener, sin beundran för det rent fysiska modet har paradt med ett visst ädelmod och soldatkänsla. Den af honom själf till dikten — tryckt i Aftonbladet n:r 28, 1843 — bifogade anmärkningen lyder så: »I 'Napoleon' framstäld efter de bästa uppgifter af —r, svensk öfversättning, förekommer i 2 delen pag. 268: 'Dæmonernas regemente försökte det yttersta' och i den dervid bifogade noten: 'Napoleon' hade förenat alla Italiens oduglingar, de oförbätterliga sönerna af goda familjer, missdådare från förnäma världen till ett regemente under en öfverste Eugéns befäl, hvilket man kunde anse för en massa dæmoner. I storm och fäktning kommenderade öfversten detsamma, mestadels skrattande, endast med de orden: 'Avanti, avanti, signori ladroni, cavalieri ladri!' ty desse, som nästan alla för sin vilda tapperhet voro prydda med ordnar, hade till och med bestulit gud själf. Än utdrucko de det för lazaretten bestämda vinet, än begingo de andra oordningar, ja, en gång plundrade de till och med likvidationskommissariens kassa; men å andra sidan visade de också ett ädelmod utan like. Döende anförtrodde en engelsk kapten en sådan, som gifvit honom dödshugget, hustru och barn, hvilka befunno sig i närmaste by — och han skyndade strax dit samt delade ett helt år sin sold med dem. På återtåget ur Ryssland åtog sig en annan sin kamrat, som blifvit träffad af en
