Och känslans fullhet i hvar droppa blod,
Hon är en grekisk bild med lif i formen
Från klassisk forntid, sprittande och varm.
Tycket är omisskänligt. Men också från andra håll synes han hafva tagit intryck. Det fins nämligen i hans diktning äfven reminiscenser från godkända svenska patriotbarder. Så är hans fosterlandsstämning i dikten »Mitt fosterland» den oundvikligt »höga nordiska», med »vakor», som dystert slå på Säves fjäll, med Bore och is och snö, måne och näck och strömkarl, med »Sveas väna mö», med »järn och Carlar», och hans dikt »Våren» är delvis dahlgrensk, delvis atterbomsk:
Mätt på ros med vintergrönor,
Zefir, svärmande och yr,
Ömsom till Linnæan flyger
På en fransk visit, än smyger
Han till chaira tusenskönor
Ut på näpna äfventyr.
Sommelii fantasi, »inbillningen, som jämt är med på färden», hindrar honom från att se naturen, som han ser människolifvet, klart och koncist; som naturmålare kommer han till korta, men som genremålare är han rent af oöfverträffad i vår lyrik, när det gäller att i satiriska sedemålningar framställa det osunda och skefva; han äger då något af den styrka, som låg i en Hogarths pensel. En dylik träffsäker skildring är just den af den »romantiske poeten», hvars alla oarter — trots de intryck, han själf tagit från detta håll — han skarpt ser och framhåller:
— — — — — — — — — — — — —
Att sväfva mot skyn är de armas natur:
På vindsrum därför de i höganlofts bur
Bo som på Jerusalems tinnar;
Så torra i halsen som öknens pilgrim,
De mäta ut meter och hugga af rim
Och hvässa dem se'n som skopinnar.
Som sparfvarna lefva de på Guds försyn,
De irra husvilla, som månan i skyn,
Lättretliga, tankspridda, ömma.
