osammanhängande, i det de bilda, hvad Brandes kallar »ask i ask». Detta visar sig allra tydligast i dikten »Hussaren Riego», där skalden låter denne berätta först något om sina egna bedrifter, därefter om sin unge kornett och dennes död; vidare om kornettens fästmö och dennas öden, hennes slägt både på fars och mors sida flera århundraden tillbaka i historien — till slut blir det ett sådant vimmel af »Ulfstandar» och »Järnhjälmar», att man blir alldeles tvungen att upprätta en stamtafla, innan man kan begripa eller sammanhålla dikten i dess helhet.
Fullt byroniskt tyckes oss endast ett stycke vara, nämligen fantasin: »Venedig», en lofsång till denna stad, om hvilken han utbrister:
Ack, minnets stad, af dig, o Byron, älskad,
Hur gärna trifdes ej min själ i den!
Och det tyckes också vara Byrons ande, som går igen i skildringen af den på gröna böljor framglidande gondolen, af karnavalstiden och San Marco, men framför alt af den glödande venetianska kvinnan, som Byron i sin »Beppo» framstält så:[1]
Skön är venetianskan i mitt tycke:
Ramsvarta ögon, hvälfda ögonbryn,
Och så en gratie, kvinlighetens smycke,
Den gamla grekiska, och färg i hyn;
— — — — — — — — — — —
En varm, en lefvande, en äkta kvinna!
Hos Sommelius heter det:
Och minnet bor i hvälfda dômer här,
— — — — — — — — — — —
I venetianska kvinnans mörka blick,
I gångens majestät, i hennes hållning,
I formers vällust, ansigtsbildningen,
Som ger begrepp och aning blott om njutning
Och trånad — — — — — — — — —
En venetianska kan om sällhet aning ge
— — — — — — — — — — — — —
- ↑ Strof II; öfversättning af Talis Qvadis.
