Sida:Frihetens sångar-ätt i Sverige på 1840-talet.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
 24
»Frihetens sångarätt» i Sverige.


De öfverensstämma noga med hans lifsöden; och ehuru han ej direkt berör hvarken sin egentliga kärlekssorg eller sitt fattigdomsbekymmer, framkomma dock dessa i den diktade personens lif; man finner dem på dennes läppar; skalden låter sin »Conrad», sin »Rodrik» förtälja hans egna kval, och vi lyssna till dessa sånger som till den sorgedikt, de i själfva värket alla tillsammans bilda: en i grund och botten ädel, varm och högsint, men krossad och af sina lidelser delvis förstörd mans dystra öde.

Som sagdt, redan i hans tillegnan till kronprinsen framgår, hurusom han kände sig ensam och mörk i sinnet:

Jag gick i öknen, uti lifvet öken
Den kala heden, sorgens mulna land.
— — — — — — — — — — — —
Jag var så ensam här; — för kalla vinden
Förfryser känslan och förbleknar kinden.
— — — — — — — — — — — —
Jag var så ensam, ensam med min oro,
Och stormens andar undan med mig foro.

Denna hans ensamhet, som han ofta talar om, var otvifvelaktigt till stor del själfförvållad och själfvald; han var för mycket människofiendtlig för att älska människors sällskap, och i dikten »Conrad» utbrister han:

— — hemmet blef kvaft i den folkrika staden,
Och modet jag fälde, som blommorna bladen,
Jag tvungen mig fann, som ett läjon ombord.
För mänskor som för skorpionstyng jag flydde.
Mig världen fördömde — och jag den afskydde —

Och därför irrar Beppo omkring rolös och fredlös; hans ungdomliga trots, hans lidelsefulla lynne, hans personliga mod komma honom att afsky alt konventionelt; han förstår ej att bocka eller krypa, ej att tala vackra ord eller smickra förmän. Därför utbrister Beppo-»Rodrik»:

Mig lyster ej krypa för makten, ej tigga
Om ära, ej smickra de stora, ej ligga
Som kattor vid nådenes dörr på lur —