Också låg han oupphörligt i strid med denna värld,
som han »afskydde» – på spänd fot med sina förmän,
på lika spänd fot mången gång med sina kamrater, i
synnerhet sedan han till höger och venster utstrött de
blodiga satirer, vi redan antydt och i det följande åter
komma till; i strid med det samhälle, Borås, hvarest
han en tid vistades, och som han fick lämna på
grund af en skandaldikt, den 1846 utkomna serien
»Silhouetter, klippta i papp, samlade af doktor Dulcamara»,
hvari han porträtterade stadens alla mest betydande
invånare; härtill kommer fattigdom, okuflig törst efter
äfventyr och olycklig kärlek.
I dikten »Tonnerre, säger han sålunda om denna sin fattigdom:
Alltid när det välling regnat
Var min sked i helvete.
Slumpen gett mig blott almosor,
Idel halmstrån, inga rosor.
Och prisar han, som uti »Örlogsmannen», hafvet och sjömannens lif, så är det emedan »alls inga brödbekymmer finnas där»; för ett sinne som hans torde trycket af dessa hafva varit olidligt, och det bidrager i ej ringa mån att fördystra hans lynne och gifva honom denna mörka lifsåskådning, som tillväxte, ju mera det värkliga lifvet med dess kraf på värksamhet och arbete trängde sig på honom.
Arbete tyckte han ej om; högst af alt skattade han det personliga, fysiska modet – för själens lugna storhet hade han ingen blick, och det jämna kraftiga arbetet på hvad område som hälst var för honom ett »slafgöra», eller som han säger i »De svarta jägarne»:
Må slafven förutan all ära
I anletessvetten förtära
Sitt bröd, under mödorna böjd,
Och vaka och bedja och klaga —
Och korset med tålamod draga
Och lefva i lugnet förnöjd.
Det är ej med arbete, han önskar förhjälpa sig själf till oberoende; så säger han i »Rodrik»:
