Bekymren och sorgerna önskar jag skingra:
Jag vill ej som masken i stoftet mig slingra
Och kräla i jorden — och lefva som slaf.
För honom fins endast ett slags ära, krigsäran förvärfvad med blod och med svärd:
Fast hungrig som tigern jag brann efter ära,
Jag fick ej en kvist af ett lagerträd skära
Med slipade stålet i hvirflande strid;
Och likväl i slagtningens yraste vimmel,
Min inbillning trifdes som gud i sin himmel
Och fann bland orkaner sin ljufvaste frid.
Han fann bland annat sin tillfredsställelse i att — fattig, som han själf var — låta sina diktade krigsbussar plundra alt det guld och silfver, de på sina blodiga tåg kunde komma åt, och aldrig visa någon förskoning, hvarken i de rikes slott eller inför kyrkornas silfverprydda altaren; det är som ville han på detta sätt taga sin skada igen och taga hämd för sin egen bekymmersamma tillvaro — man kommer att tänka på berättelserna om, huru de ökenresande, som äro nära att försmäkta af hunger och törst, än ytterligare pinas af gyckelbilder, i det klara källor och lummiga lundar hägra för deras villade ögon — och i sammanhang härmed fröjdar han sig åt, att alla rika, som »måst gräfva efter vinst i dyn», dessa »världens penninglystna lumpna slafvar» en gång skola uppstå ur grafven som »nådehjon», att de alla dock till slut måste lämna rikedom och titlar kvar, då de en gång på uppståndelsens dag skola ropas upp efter »nummer» och allesamman
— bli som nollor lika,
Hvad om ståndsskillnad än man må predika.
Ofta återkommer han till detta, att han fostrats för slagfältet, att hans »eldsjäl» ej kan finna sig tillrätta med det lif, han måste föra som officer i fredstid. Han vämjes vid det fadda lif, denne i allmänhet vid denna tid får föra, och som han också i flera dikter med den kraftigaste realism och med hvass satir målar. Han är — oaktadt hans kamraters omdöme, att han var en
