Målet — han fann det på Dybbels backar!
— — — Och i ett annat värs framkommer hela hans lif, fattigt, ensamt, glädjelöst, med dess enda stora, alt behärskande passion, krigslusten:
Ej guld gaf mig ödets gudinna,
Ej skönhet — och till älskarinna
O sköldmö, hon gaf mig blott dig!
Men rosorna, som skola smycka
Din brudkrans, de, liksom min lycka
Slå ut blott och blomma i krig.
Om det funnits någon bild af Sommelius, kunde intet varit lämpligare att sätta under densamma, intet varit mera belysande för hans lif, hans uppgift, hans slut, än följande strofer ur samma dikt:
Marsch framåt, fast korparna sjunga
Min liksalm! — Om någon, I unga,
Af eder blir öfver i dag,
Så hem till min fosterbygd hälsa:
Att lifvet jag kunde ej frälsa,
Men äran, den räddade jag!
I himlen jag skall eder vara
Till mötes i afton — och svara
För alla; till Allfaderns tron
Jag hela min linje skall föra
Till mönstring och redo där göra
För mig och min bleka skvadron.
Men midt i denna hänförelse för krigarens lif och död, för krigarens ära och midt i dessa häjdlösa lägerlifsskildringar med sin vilda råhet, som så ofta förekomma, med detta frossande i njutningar, som hans hjältar hänsynslöst fördjupa sig uti och som, enligt alt hvad vi hört, äfven delvis ägde sin motsvarighet i hans eget lif, midt i alt detta vaknar han liksom till erkännande af, att alt dock till slut är tomhet, är disharmoni:
Hvad är det vi kalla ära?
Ett förblindadt högmods lära,
