Af inkonsekvenser full.
Hvad en knekt? En tanklös galning,
Som vill mördas för betalning,
Stympas för en drömbilds skull.
Hvilka ord af Sommelius, krigaren med eldsjälen! I stunder som denna, då helt visst glansen i »hans mörkblå öga» är fördystrad och slocknad, då han är gripen af leda till och med för detta enda, som äljes helt fyller hans själ med hänförelse, då han med en lefnadstrött människas förtviflan ser tillbaka på sitt förödda lif, dess tomhet, dess ändamålslösa och rolösa kringirrande och finner, att:
Lasten blir tråkig, dess retelser domna,
När strängarna slappas, lifsandarna somna, —
då ha helt visst de tankar vaknat i hans inre, som han uttalar i dikten »Själfmördaren», hvari han säger sig vara utledsen vid lifvet, färdig att slänga bort det, som den trötte kastar pilgrimsstafven, ty då:
— — — fred jag får för sorgen; för min smärta,
Den nakna kistan är för smal och trång,
Och lugnt jag sofver, tills mitt brustna hjärta
Blir läkt — och gud mig väcker själf en gång.
»Fred för sorgen» fick han aldrig mera i lifvet; och den sorg, som mest af alt kvalde honom, förenad som den var med bittra själfanklagelser, var sorgen öfver den handling, han begick mot en ung flicka, han älskade, och som älskade honom tillbaka; på detta syftar han i flera sina dikter, t. ex. i »Dæmonerna» och i slutvärset till »Conrad»:
Jag kom som en stormil och afbröt din stängel,
Clarence, — och du föll, men du föll som en ängel;
Din panna var ren som narcissens, i ram
Af nattsvarta flätor; — och trots mitt lättsinne,
Som rosen i urnan du står i mitt minne,
Ljuf som en mariebild i Notre-Dame.
Denna unga kvinna, hvilken han under de år, han i början af 1840-talet bodde i Stockholm, lärde känna i
