en slägtings hus, synes hafva varit den, som – måhända just på grund af sin olycka – gjort det varaktigaste intrycket på hans hjärta. Hans enda kärlek var det ej — vi tala nu ej om hans erotiska extravaganser — ty i flera bref från hans gamla vänner har det blifvit oss meddeladt, att han under sin Boråstid varit starkt fäst vid en i denna stad bosatt ung flicka, om hvars ovanliga älsklighet endast är ett omdöme, men från hvilken dock hans dåliga affärer och betänkligheterna å hans egen sida att indraga henne i sitt trassliga lif skilde honom; om detta ha dock dikterna mycket litet att säga, för så vidt det ej är härpå han syftar, då han i dikten »Korsarens afsked» talar om, huru han på färd mot södern utan saknad lämnar Sverge:
Godnatt därför, du skönsta ros i norden!
Jag ingen saknar där förutan dig.
Ty ej ifrån den kalla fosterjorden
Jag något annat minne för med mig.
Blott, Nanny, du! Du är den enda stjärna
För hvilken jag ser än åt norr så gärna!
Se'n dig jag mist, min lycka sett sitt nedan,
Och biltog själ trifs hälst på främmad jord!
— — — — — — — — — — —
Men Nanny, du, min lefnads skönsta blomma,
Min sista bön får icke afslå mig:
Om före mig du dör — att till mig komma
Och som en ängel uppenbara dig.
Men glöm det ej! I mina mörka öden
Så skönt det är att hoppas in i döden!
Det är ovanliga toner i Beppos mun, så veka och innerliga; de bära all sanningens prägel och hvad som gör det så mycket mera troligt, att de åsyfta sistnämda förhållande, är, att han skildes från sin älskade äfven genom den frivilliga landsflykt, hvari han under ett eller annat år såg sig nödsakad att gå, efter att hafva skrifvit den förut antydda skandalvisan om invånarne i Borås. Emellertid är denna lugna, hjärtliga saknad ej stämplad af de mörka samvetskval, som fylla honom vid minnet af denna förstnämda kvinna, som han på ett helt annat