en ton lik en snyftning — »O minne, minne, o min kärleks minne» — framtränger genom all denna oro, en, ton, hvilken, just genom det skarpa afbrottet, framklingar så mycket vekare, i det den genljuder hos den läsande och kommer denne att i sitt eget bröst känna ett styng af den smärta, som ligger i den dystre, olycklige Beppos ord, då han »blottom sin älskade drömmer, fastän hon är död längese'n». Och ehuru han bittert anklagar och fördömer sig själf eller rättare just på grund häraf har man ej en kall dom, endast en djup medkänsla öfver honom, som ett armt, olyckligt mänskobarn, hvars vilda natur aldrig lärt sig själfbehärskning, aldrig underkastat sig några band och därigenom dragit olycka öfver sig själf och den han höll kär, en olycka, af honom så djupt känd och tolkad i hans sista mäktigt sköna dikt, »Farväl», den, hvari han så att säga gör upp sin räkning med världen och där det heter:
O, säg mig, hvar kan själen hvit jag skölja?
I glömskans flod, i Lethes kalla bölja?
— — — — — — — — — — — —
Ty den förspilde får ej mera hoppas:
Förgäfves han en nåd af Gud begär.
Den ros, som vissnat en gång, mer ej knoppas;
Dess hjärtblad masken småningom förtär.
Hans varma känsla isas och förfryser,
När ej den sol, som henne värmt, mer lyser.
Min tankes vålnad, själens tomma hamn!
För dig ej himlen ler, ej våren grönskar.
Förintelse jag ber blott om och önskar.
Låt mig försjunka, död, uti din famn!
Det är en dyster bild vi få af Beppo, och intrycket af den djupaste ensamhet öfvergår hvarje annat. Då andra samtida skalder, Nybom, Braun m. fl. visserligen äro dystra och klaga öfver ensamhet äfven de, så omgifvas de dock af en hel skara vänner och, hvad den förre angår, af än flera väninnor. Man behöfver endast hastigt genombläddra Beppos dikter för att se, huru långt mera allena han stod; ej en rad till far eller mor,
