syskon eller vänner, ej någon sång i ett gladt lag, i kamratkretsen, ingen s. k. tillfällighetsdiktning, som äljes plägar finnas nästan till öfverflöd i hvarje diktsamling; utom i »tillegnan» fins det endast tvenne lefvande varelser, till hvilka han direkt ställer sina ord — med undantag af hans häst, hans smidiga skymmel Othello; den ena af dessa mera tillfälliga dikter, »Till H-ie» — en ung flicka i Stockholm, sedan gift med en bekant konstnär i Finland — var, som det berättas, åtföljd af en gåfva, en ringklocka, hvilken sedan gömdes af emottagarinnan som en dyrbar relik; till henne yttrar han de tungsinta orden:
Mitt lif är mörkt som natten midt i nedan:
Min glädjes stjärnor slocknat längesedan,
Min lyckas genius i svepning står
Och stirrar stelt med ögongropar tomma;
Jag äger ej en enda minnesblomma,
Ej ens ett blad från mina solskensår.
Den andra af dessa båda dikter, »Till Emelie», är, som ägde den sitt upphof ur en annan penna. Här se vi Beppo för en gång i balkonversation, komplimenterande och artig, sägande sin dam en hel del vackra saker — vackra, men kyliga; därför är också denna dikt en af de mera intresselösa i samlingen.
Beppo ger ett bestämdt intryck af att hafva varit en otillgänglig enstöring. Visserligen har han, efter hvad nedanstående brefutdrag angifver, varit på sitt sätt eftersökt, men, såsom det synes, mera som en sällsam fågel i sällskapslifvet.
»Under vanliga förhållanden,» heter det härom i ett bref till oss, »var Sommelius af ett särdeles skämtsamt och gladt lynne samt var därför gärna sedd, ja eftersökt i sällskaper, där hans blixtrande kvickhet alltid gaf upphof till allmän munterhet, så vida ej någon eller något stötte honom för hufvudet; då blef skämtet bittert mot föremålet och gnistorna sprakade omkring detsamma. Om han vid något sådant tillfälle blef upplyst om, att han missuppfattat ett ord eller misstagit sig i sak, ändrade han genast ton och blef då oftast ytterligt svår mot den eller dem, som han ansåg hafva tillstält
