värsar ur en af de sista i samlingen, n;r 33, som framställer den lidelsefulle spelaren:
En spelare gnager som masken sitt bo;
Han saknar begrepp om all ära och tro,
Hans tjusning är kortlek och tärning.
Han suger sin nästa till märg och till ben;
Vid vaxljusens fladdrande, bländande sken
Begår han mång mörksens ogärning.
Han fråssar, han rumlar, förstördt är hans skick,
Roflystnadens furier bo i hans blick;
Han sitter hvar midnatt och rafflar,
Och skäckarnas klang ljuder hemsk, låter dof.
Han är som en skugga i Lucifers hof,
Vid helvetets glödande tafflar.
— — — — — — — — — — — — — —
Fast minen är iskall, förhärdad och djärf,
Han pinas, han svettas, förspänd är hvar närv,
Hans blod är en eldflod, som strömmar;
Och lidelser bada sig vildt däruti,
Men vinsten den rakar hans näsa förbi
Som barndomens gyllene drömmar.
Fast mörker där råder i själen och natt,
Och hvarje lifsande, aftynande, matt,
Som slocknande lampveken flämtar,
Det tycks, som han rördes utaf ingenting;
Med kväfdt raseri han går laget omkring,
En gast ibland korpar, och skämtar.
— — — — — — — — — — — — — —
Dessa satirer stå i flera hänseenden på öfvergången till den del af Beppos diktning, som vi skulle vilja kalla den politiska. Mångt och mycket som kännetecknar 1840-talet tyckes mer eller mindre framkomma i dessa kasern- och kulturbilder; så får man t. ex. ett lefvande intryck af denna tids reaktion och konservatism, som är med om den kungliga rysspolitiken, som är mera konungsk, ju mera konungen är konservativ, som föraktar Danmark och är fiendtlig emot Norge — betecknande just då, när skandinavismen och flaggfrågan börja vakna till lif och utvecklas — som är latin-
