viggar träffa, har af högsta åklagaremaktens representanter blifvit upprest såsom ett bröstvärn af jordenes stoft, kring en samling män, högt uppstigne utan alt tvifvel, men icke högre, än att de kunna höra åskan gå, så väl öfver, som under dem.» — En stor del af den öfriga liberala pressen instämde med Aftonbladet och tidningarne voro fylda med ledande artiklar och — särskildt Aftonbladet — af utdrag ur Fryxells historia, t. ex. om Erik XIV, Göran Persson och Nils Sture, syftande på Karl Johan, hans rådgifvare och Crusenstolpe, och denna affär växte så småningom till oerhörda proportioner, tilldragande sig hela landets uppmärksamhet. Icke desto mindre uttalades d. 18 juni den fällande domen, hvilket gaf Aftonbladet af samma datum anledning att yttra: »det svenska folket har i dag hunnit ett godt stycke längre fram på upplysningen om ställningar och förhållanden . . . utgången af åtalet mot herr Crusenstolpe har i middags med förvånande hastighet spridt sig kring hela staden och allestädes väckt en sensation, hvartill man knappast sett något motstycke.» — Detta var också sant. Hela Stockholm var i rörelse, för den dömde hurrades ifrigt, och alla hufvuden blottades för honom. Men då domen, 3 års fästning på Vaxholm, skulle värkställas och Crusenstolpe ditföras, utbröto de egentliga våldsamheterna, hvilka i synnerhet riktades emot justitiekansleren C. U. Nerman, som bodde i Ålandsgränd. Justitieministern v. Hartmansdorff eftersöktes, men fans ej af den uppretade folkmassan. Oroligheterna fortforo i flera dagar, till slut beordrades de »braheska dragonerna» att rycka ut, och folket bokstafligen jagades från gata till gata under skrik, hurrarop och förbannelser.
Det var öfver dessa tilldragelser Orvar Odd diktade sin bekanta »Sabelsång» till de braheska dragonerna, samt dikten »Den rasande Roland», till hvilka vi senare återkomma, och äfven Ridderstad skref en dikt, hvari han talar om soldatens tvänne stora pligter, som vid detta tillfälle korsade hvarandra, den inre pligten, som förbjöd honom att skjuta på sina landsmän, och den yttre pligten i form af förmannens kommando; dikten slutar med dessa ord:
