Må krigarn gälla högt, men mänskan gäller
Inför den högste likväl vida mer;
Uti den dom han öfver slägtet fäller
Han icke krigaren, men mänskan ser.
Midt framför ledet jag min klinga brutit; —
Rätt eller orätt, hvar en pröfve sig!
Ej någon kula jag mot folket skjutit,
Uppå min post man förr fått skjuta mig.
Sommelius begagnar sig af tillfället att utslunga en af sina satiriska skildringar af det högadliga, konservativa och reaktionära tänkesättet på denna tid: — Med andan i halsen, upprörd och halfkväfd af ångest, med sirlig chapeaubas och »i sig själf förbålt charmerad och med stjärnor rikt ornerad» kommer Aristokraten 1838 efter en förtviflad Aykt öfver bärg och backar undan gatpojkar och pöbel inrusande till en gammal nåd och utgjuter för henne sin indignation:
Mobben väsnas, dräggen jäser
O, mon Dieu! Man marseillaiser
Hör på gatorna,
Högst gemena och vulgära,
Som påminna, på min ära,
Om de revolutionära
Barrikaderna!
— — — — — — — — — — — — — —
Alla Nermans rutor springa
Uti Ålandsgränd och klinga
Emot stenarna;
Och till korta kom kansleren,
Ma foi, trots militären
Fick han ej i högsta sferen
Skydd mot lymlarna.
— — — — — — — — — — — — — —
Att vi nu ej sitta trygga,
Tacka kunna vi de stygga
ftonbladena,
Vår oppositions organer
Fria pressens coq-à-l'âner
Och vår tids republikaner:
Tidningsskrifvarna.— — —
