I den allmänna hänförelsen för skandinavismen
särskildt 1848 deltager Beppo ej med ett enda ord; tyst
— man tycker sig nästan se det ironiskt skeptiska
leendet på hans läppar – åhör han jubelsånger,
högstämda tal, högstämda löften om hjälp i striden, och
säger han något, så är det ord i skärande motsats till
det öfriga trosstarka stridsjublet:
O, slappa tid, förvekligad och lam,
Din hjälp är dock af ringa vigt och värde.
I fäjden är du som ett husdjur tam
Och käck, när ingen fara är på färde.
I lugn du som ett läjon skakar manen
Men söker skjul, så snart du hör orkanen.
— — — — — — — — — — — — — —
Och ungdomen sig delat midt itu
I nutids- och i medeltidsorganer:
De första sucka såsom dufvor nu,
De andra yfva sig som tulipaner;
Uppblåsta för att dölja att de frukta,
De flykta bort, när de se blod och lukta —.
Det var ej häller utan, att Beppo kunnat anse sig ha skäl till dessa bittra ord. Ty då den tid kom, då det ej längre förslog att bara sjunga, då löftena skulle infrias i handling, då, som Byron med anledning af sitt deltagande i grekerkriget uttrycker sig till Thomas Moore, »en man kunde göra mera för mänskligheten än skrifva värs,» då voro alla de glödande skandinavskalderna förhindrade — Sturzen-Becker och Ridderstad af sina tidningar och offentliga värf, andra af privatangelägenheter. Talis Qvalis, som för ej så länge sedan så varmt hälsat de danske studenterna:
Och tänder striden sitt röda bloss,
I bröder! lämnen oss rum bland eder:
Vi vilja kämpa i samma leder —
kan emellertid egentligen ej beskyllas för att svika, då stunden är inne att handla; ty man har respekt för de skäl, han ger, då han förklarar:
