5.
Det återstår oss nu att påpeka det sätt, hvarpå Sommelius till slut själf realiserade sin krigspoesi, samt i sammanhang härmed yttra några ord om den ställning, han intog till vissa andra dagens frågor än dem, vi redan berört. I dikten »En tidsbild» har Sommelius uttalat sitt tvifvel både om tiden och dess män:
Jag tidens riktning icke alls förstår
Och vet ej, hvad den vill i stat och kyrka:
Mig tycks, att brytningen som försiggår
Sker skäligt långsamt och förutan styrka.
Man skriker »framåt», äflas vildt och tränges,
Men går som kräftorna ändå baklänges.
Man misstager sig sålunda, om man på grund af Beppos uppträdande i Strauss-saken eller af hans hållning 1838 tror, att han helt och hållet slutit sig till oppositionen. Han deltog ej på långt när så ifrigt i de politiska rörelserna som hans jämnåriga bland skalderna, ehuru han med en viss ifver omfattar enstaka anledningar, som särskildt kunna lämpa sig för en drastisk eller skarp skildring. Hos den unga tidens män finner han för mycket prat och för litet handling:
Hvart lyssnarn vänder örat än, han hör
Enthusiastiskt frihetsropen skalla.
Den unga tiden styra vill, därför
Den gamlas murkna fästen måste falla.
Dock saknas krafter i hvarenda fiber,
Och brechen skjutes med för fin kaliber.
Så när det gäller Polen förargar han sig öfver alla dessa jubelhymner, som uppstämmas, öfver alla de förböner, som höjas:
Förböner rädda många, som i friden
Behöfva nåd, men duga ej i striden.
