sig vid regementet, en befallning, den han på grund af sin sjukdom ej kunde efterkomma. I stället vaknade så mycket starkare hos honom lusten att afskudda sig sitt ok som »fredsofficer» i Sverige och i stället som frivillig sluta sig till danska hären. Nu erbjöd sig ett tillfälle för honom att i värkligheten skåda de blodsscener, han i sin fantasi så ofta utmålat för sig, och det är ej tvifvel underkastadt, att hans dystra sinnesstämning, ökad genom sjukdom, penningbekymmer och obehagliga personliga förhållanden vid hans regemente i Sverige, kom kriget att för honom hägra som medlet att befrias från ett lif, hvilket var honom en plåga.
Han förfrågade sig därför hos danska krigsministern, huruvida tillåtelse kunde lämnas honom att som frivillig ingå i danska hären, och så fort han fått jakande svar, ingaf han genast sin ansökan om afsked ur svenska arméen. Emellertid var han af sin sjukdom altjämt fängslad vid hospitalsbädden.
»Ändtligen,» berättar nu vår ofvannämde danske meddelare, »kom han så långt, att han erhöll tillstånd att ett par timmar vid middagstiden lämna hospitalet. — Jag satt en förmiddag och arbetade vid mitt skrifbord, — — då dörren gick upp, och en liten, klent bygd man inträdde; han hade ett par vackra lifliga ögon, men hans äljes långt ifrån vackra ansigte (en liten näsa, obetydliga och oregelbundna drag) bar ännu synliga spår efter utståndna lidanden.
Det var hans första promenad från hospitalet. »Är det inte konferensrådet Fredrik Barfod?» (Han kände vår svaghet för lysande titlar, utan att dock kunna finna rätt i den stora mångfalden däraf.) —
»Jo.»
»Jag är svensk premierlöjtnant; mitt namn är Sommelius, och jag har ännu ej sluppit ut från Fredriks hospital. Ni ha kommit i krig, och jag har lust att vara med. Men först måste jag veta, om ni också ha rätten på er sida, om ni ha rent bröd i säcken. Det vet inte jag, men det måste ni veta, och det skall ni nu säga mig. — Så säg mig det då, men gif mig klart besked och stick inte understol med något. Ni måste ansvara för, hvad ni berättar mig, för hvart enda ord,
