till punkt och pricka. Ni måste kunna aflägga er salighetsed därpå! Hör ni det!»
Det var med en fullkomligt feberaktig våldsamhet, han sålunda tilltalade mig. Han framstälde de starkt betonade orden med en fart, som om det gälde lifvet att vinna en sekund.
Jag började gifva honom en framställning af upprorets utbrott.
»Nej, nej, det där känner jag till.»
Jag gick då längre tillbaka till Kristian den åttondes tid.
»Nej, nej, ännu längre tillbaka.»
Jag började tala om Sönderjyllands införlifvande med den danska kronan under Fredrik den fjerde, men med feberaktig häftighet afbröt han mig hvarje ögonblick med frågor kors och tvärs och ville altjämt »längre tillbaka, längre tillbaka», altjämt djupare in i frågan. Slutligen framstälde jag för honom hela Sönderjyllands historia nästan från Dan och Angel, naturligtvis i kort utdrag, men detta mitt föredrag räckte dock fullt ut halfannan timme; och nu satt han så stilla som den uppmärksammaste åhörare, i det han bara ett par gånger gjorde mig några frågor för att begära bättre besked, närmare förklaring. Då jag slutat, sprang han upp, slog sin högra hand i min och utbrast:
»Tack, min bror, evigt tack skall du ha. Nu är jag, ta mig tusan, er! Men det är på ditt ord, och skulden är din, om jag går orätt väg.»
Från denna stund kom han ständigt till mig, nästan dagligen, men dagligen växte också hans otålighet att komma till hären. Då jag för att dämpa denna otålighet påminde honom om, att han nyligen varit sjuk, och att han ännu ej återvunnit sina krafter, att han ännu ej skulle kunna uthärda ett fälttågs besvärligheter, o. s. v. — då kunde han ibland utbrista:
»Åh strunt! tio gånger hällre vill jag störta därborta, än jag vill kväfvas på hospitalet af kryddburkarnas doft» eller: »om jag också skulle falla — än se'n? Då vet jag en, kung Karl heter han, som däruppe skall taga en blödande svensk i sin famn! —» eller: »Om jag också skulle falla, så ha ni väl en bit
