dem; men framåt måste de, om fienden skulle bort. Sommelius sprang då själf upp på en gärdesgård för att visa soldaterna vägen, drog sin sabel, svängde den öfver hufvudet och kommenderade:
»Framåt! Hurr—»; hurraropet blef aldrig uttaladt, ty en fiendtlig kula bortslet dessförinnan öfre delen af hans hufvud. Men Vesterdybbel blef taget intill sista smyghål.
Fyra dagar senare, d. 9 juni, åttonde dagen efter hans afsked från mig, blef Sommelius jordad på Augustenborgs kyrkogård.» — — — Så lyder berättelsen om Beppo-Sommelii död i sammanhangmed hans bägge stridskamraters.
Emellertid blef han visserligen mycket svårt sårad i hufvudet, men dog dock ej genast, utan först efter timmar af svåra plågor. En af hans svenske stridskamrater vid detta tillfälle skrifver därom till oss i ett bref: »under slaget vid Dybbel hörde jag ett rykte, att han (Sommelius) blifvit sårad och förd till Augustenborg. Dagen efter slaget red jag dit för att möjligen kunna vara honom till någon nytta. Jag erfor då, att han dött under transporten. Man visade mig hans lik. Han hade tvänne förbindningar, — den ena om hufvudet, den andra om halsen.» — — —
Som stjärnor, dem siarne prisa,
Min hjälm eller sabel skall visa
Er vägen på bragdernas stråt!
Så har Beppo diktat, och så har han stupat; men i en annan af sina dikter framställer han en vemodig fråga, den vi kunna besvara; det är, då han aningsfullt yttrar:
Jag fyller snart mitt nummer bland de döde,
Och då mitt minne dör väl ut med mig?
Och svaret blir, att hans minne »skall häfden bevara», och det för all eftervärld. Detta hans hjältemod, som var hans lifs innersta väsen, väckte för honom en sympati, som hans dikter ensamt aldrig förmått, det väckte hos hans folk, i hela Norden en större hänförelse
