dannebrog att svepa kring mitt lik; och mer begär jag inte.» —
Slutligen blef han utskrifven af hospitalsläkaren, och krigsministerns tillstånd att deltaga hade han fått. En afton, det var fredagen d. 2 juni, satt jag vid solnedgången åter vid mitt skrifbord och hörde någon komma sjungande öfver gården. Ovilkorligen kastade jag en blick ut genom fönstret. Jo, det var Sommelius, och i nästa minut inträdde han till mig.
»Se så, bror! I kväll tågar jag ut, och på söndag är jag vid hären! Därför kommer jag att säga dig farväl!»
Han var så glad; han var, som sagdt, äljes långt ifrån vacker, men, då glädjen funnit en högre källa, förädlar den till och med de mindre vackra dragen, och i detta ögonblick föreföll han mig värkligen vacker, föreföll han mig som en lycklig brudgum, hvilken går att föra sin brud till altaret.
Det var dock ej lång tid till samtal; han skulle fara samma afton och hade ännu åtskilliga saker att uträtta. Han föll mig altså om halsen och gaf mig sin afskeds- och broderomfamning.
»Och nu farväl, min bror! Hälsa din hustru och dina barn! Och kom så i håg: i öfvermorgon på Als och nästa dag kanhända i Sundeved!»
Han sprang hvisslande ut genom dörren, slog takten med sin högra hand och dansade mera än gick öfver gården; men i fönstret stodo min hustru och jag och blickade efter honom, till dess han försvann i Krystalgade. — —
Om söndagen var han på Als, och om måndagen d. 5 juni stod han värkligen, som han hoppats och önskat, i Sundeved. Under fem timmar streds det hårdt om Dybbel; Österdybbel var taget tillika med södra delen af Vesterdybbel, och dagens öde var så godt som afgjordt. Den nordöstra delen af Vesterdybbel med kyrkan var dock ännu besatt af två bataljoner preussare. Det var fiendens sista hållpunkt, och från denna skulle han utdrifvas. Det blef en vild och våldsam gatstrid i de krokiga gränderna med diken och häckar på båda sidor. Sommelius anförde en afdelning af 5:te linjeinfanteribataljonen. Hans folk ville hällre stă betäckt bakom dikena och gärdesgårdarna än springa öfver
