Den här sidan har korrekturlästs
204
och vinden ljuder
från land, och bjuder
hvar våg till dans
i morgonglans.
På böljans toppar
Ellida hoppar
i fröjd åstad,
men Frithiof qvad:
„Heimskringlas[1] panna,
du höga Nord!
jag får ej stanna
uppå din jord.
Från dig att stamma
jag yfs med skäl.
Nu, hjelteamma,
farväl, farväl!
Farväl du höga
Valhallastol,
du nattens öga,
midsommarsol!
Du klara himmel,
lik hjeltens själ,
du stjernehvimmel,
farväl, farväl!
Farväl, J fjällar,
der Äran bor!
J runohällar
- ↑ Jorden.
