Ännu en gång vill i Norden jag jula,
gästa kung Ring och min röfvade brud;
se vill jag åter de lockarna gula,
höra dess stämmas, de älskade ljud.
BJÖRN.
Godt, jag förstår dig: kung Ring skall röna
vikingahämnden är föga blid.
Kungsgård vi tända vid midnattstid,
sveda den gamle och röfva den sköna.
Eller kanhända på vikingavis
aktar du drotten en holmgång värdig,
eller han stämmes till härslag på is: —
säg, hur du vill, jag är genast färdig.
FRITHIOF.
Nämn mig ej mordbrand och tänk ej på krig!
fredlig till kungen min kosa jag ställer.
Han har ej felat, hans drottning ej heller,
hämnande Gudar ha straffat mig.
Litet har jag att på jorden hoppas,
vill blott ta afsked av den jag har kär,
afsked för evigt! När lunderna knoppas,
kanske ock förr, är jag åter här.
BJÖRN.
Frithiof, din dårskap jag aldrig förlåter.
Klagan och suck för en qvinnas skull!
Jorden, tyvärr! är af qvinnor full,
miste du en, stå dig tusen åter.
Vill du, så hämtar jag dig av det kram
hastigt en laddning från glödande Söder,
röda som rosor och spaka som lam;
se'n dra vi lott eller dela som bröder.
