XVII.
Fritiof kommer till kung Ring.
Kung Ring han satt i högbänk om julen och drack mjöd,
hos honom satt hans drottning, så hvit och rosenröd.
Som Vår och Höst dem båda man såg bredvid hvarann:
hon var den friska Våren, den kulna Höst var han.
Då trädde uti salen en okänd gubbe in,
från hufvud och till fötter han insvept var i skinn.
Han hade staf i handen, och lutad sågs han gå,
men högre än de andra den gamle var ändå.
Han satte sig på bänken längst ned vid salens dörr;
der är de armas ställe ännu, som det var förr.
De hofmän logo smädligt, och sågo till hvarann,
och pekade med fingret på luden björnskinnsman.
Då ljungar med två ögon den främmande så hvasst,
med ena handen grep han en ungersven i hast,
helt varligen han vände den hofman upp och ned;
då tystnade de andre: vi hade gjort så med.
„Hvad är för larm dernere? Hvem bryter kungens frid?
Kom upp till mig, du gamle, och låt oss talas vid!
Hvad är ditt namn? Hvad vill du? Hvar kommer du ifrån?“
Så talte kungen vredgad till gubben, gömd i vrån.
