Sida:Frithiofs Saga.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
230

XVIII.
Isfarten.

Kung Ring med sin drottning till gästebud far,
på sjön står isen så spegelklar.

„Far ej öfver isen,“ den främling sad':
„han brister, för djupt är det kalla bad.“ —

„Kung drunknar icke så lätt,“ sad' Ring,
„den, som är rädd, kan gå sjön omkring.“

Den främling blickar så mörk med hot,
han spänner stålsko i hast på fot.

Slädtrafvarn sätter med makt åstad,
han frustar lågor, han är så glad.

„Sträck ut,“ skrek kungen, „min trafvare god,
låt se, om du är af Sleipners[1] blod!“

Det går, som stormen går öfver sjön,
den gamle ej aktar sin drottnings bön.

Men stålskodd kämpe står heller ej still,
han far dem förbi så snart han vill.

  1. Odens häst.