Den här sidan har korrekturlästs
232
Han ritar mång' runa i isens famn,
skön Ingeborg åker öfver sitt namn.
Så ila de fram på den glatta ban;
men under dem lurar den falska Ran.
Hon stöter ett hål i sitt silfvertak,
och släden ligger i öppen vak.
Skön Ingeborg vardt så blek på kind,
då kommer den gäst som en hvirfvelvind.
Han borrar sin stålsko i isen fast,
och griper i gångarns man med hast.
Då svänger han lätt med ett enda hopp
båd' häst och släde på isen opp.
„Det tag vill jag prisa,“ sad' kungen fort,
„ej Frithiof den starke det bättre gjort.“
Så vände de åter till kungsgård om;
den främmande blef der, tills våren kom.
