Ty de hata menskors ätter, skåda deras fröjd med harm,
och min rosenknopp de togo, satte den i vinterns barm.
Hvad skall vintern väl med rosen? Han förstår ej hennes pris;
men hans kalla ande kläder knopp och blad och stjelk med is.“ —
Så han klagade. Då kommo de uti en enslig dal,
dyster, hopträngd mellan bergen öfverskyggd av björk och al.
Der steg kungen af, och sade: „se! hur skön, hur sval den lund;
jag är trött, kom, låt oss hvila! jag vill slumra här en stund.“ —
„Icke må du sofva, konung; kall är marken här och hård,
tung blir sömnen, upp! jag för dig snart tillbaka till din gård.“ —
„Sömnen, som de andre Gudar, kommer, när vi minst det tro,“
sade gubben, „unnar gästen ej sin värd en timmas ro?“
Då tog Frithiof af sin mantel, bredde den på marken hän,
och den gamle kungen lade tryggt sítt hufvud på hans knän;
somnade så lugnt, som hjelten somnar efter stridens larm
på sin sköld, så lugnt som barnet somnar på sin moders arm.
