Sida:Frithiofs Saga.djvu/124

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
240

Som han slumrar, hör! då sjunger kolsvart fågel ifrån qvist:
„skynda, Frithiof, dräp den gamle, sluta på en gång er tvist!
Tag hans drottning, dig tillhör hon, dig har hon som brudgum kysst,
intet menskligt öga ser dig, och den djupa graf är tyst.“ —

Frithiof lyssnar; hör! då sjunger snöhvit fågel ifrån qvist:
„ser dig intet menskligt öga, Odens öga ser dig visst.
Niding, vill du mörda sömnen? vill du värnlös gubbe slå?
Hvad du vinner, hjelterykte vinner du dock ej derpå.“ —

Så de begge fåglar sjöngo; men sitt slagsvärd Frithiof tog,
slängde det med fasa från sig fjerran i den mörka skog.
Kolsvart fågel flyr till Nastrand, men, på lätta vingars par
som en harpoton den andra klingande mot solen far.

Straxt är gamle kungen vaken. „Mycket var den sömn mig värd,
ljuvligt sofver man i skuggan, skyddad af den tappres svärd.
Dock, hvar är ditt svärd, o främling? blixtens broder, hvar är han?
Hvem har skilt er, J, som aldrig skulle skiljas från hvarann?“ —