Men uti muren ofvanföre var ett rum
med gyllne stjernor uppå mörkblå grund, och der
satt Fromhetsgudens silfverbild, så blid, så mild,
som silfvermånen sitter uppå himlens blå. —
Så templet syntes. Parvis trädde nu derin
tolf tempeljungfrur, klädda uti silfverskir,
med rosor uppå kinderna och rosor i
det oskuldsfulla hjertat. Framför Gudens bild
kring nyinvigda altaret de dansade,
som vårens vindar dansa öfver källans våg,
som skogens Elfvor dansa i det höga gräs,
när morgondaggen ligger skimrande derpå.
Och under dansen sjöngo de en helig sång
om Balder, om den fromme, hur han älskad var
utaf hvart väsen, hur han föll för Höders pil,
och jord och haf och himmel greto. Sången var,
som om den icke komme från ett menskligt bröst,
men som en ton från Breidablick, från Gudens sal;
som tanken på sin älskling hos en enslig mö,
när vakteln slår de djupa slag i nattens frid,
och månen skiner öfver björkarna i Nord. —
Förtjust stod Frithiof, lutad vid sitt svärd, och såg
på dansen, och hans barndomsminnen trängde sig
förbi hans syn, ett lustigt folk, ett oskuldsfullt.
Med himmelsblåa ögon och med hufvuden,
omflutna utaf lockigt guld, de vinkade
en vänlig helsning till sin fordna ungdomsvän.
Och som en blodig skugga sjönk hans vikingslif
med alla sina strider, sina äfventyr,
i natten neder, och han tyckte sjelf sig stå,
en blomsterkransad Bautasten, på deras graf.
Och allt som sången växte, höjde sig hans själ
Sida:Frithiofs Saga.djvu/146
Den här sidan har korrekturlästs
284
