från jordens låga dalar upp mot Valaskjalf;
och mensklig hämnd och menskligt hat smalt sakta hän,
som isens pansar smälter ifrån fjällets bröst,
när vårsol skiner; och ett haf av stilla frid,
af tyst hänryckning, göt sig i hans hjeltebarm.
Det var, som kände han naturens hjerta slå
emot sitt hjerta, som han ville trycka rörd
Heimskringla i sin broderfamn, och stifta frid
med hvarje skapat väsen inför Gudens syn. —
Då trädde in i templet Balders Öfverpräst,
ej ung och skön, som Guden, men en hög gestalt,
med himmelsk mildhet i de ädla anletsdrag,
och ned till bältestaden flöt hans silfverskägg.
En ovan vördnad intog Frithiofs stolte själ,
och örnevingarna på hjelmen sänktes djupt
inför den gamle; men han talte fridens ord:
„Välkommen hit, son Frithiof! Jag har väntat dig,
ty kraften svärmar gerna vidt kring jord och haf,
en Berserk lik, som biter blek i sköldens rand,
men trött och sansad vänder hon dock hem till slut.
Den starke Thor drog mången gång till Jotunheim,
men trots hans gudabälte, trots stålhandskarna,
Utgårda-Loke sitter på sin thron ännu;
det onda viker icke, sjelf en kraft, för kraft.
En barnlek blott är Fromhet, ej förent med Kraft;
hon är som solens strålar uppå Ägirs barm,
en löslig bild med vågen stigen eller sänkt,
förutan tro och hållning, ty han har ej grund.
Men Kraft förutan Fromhet tär ock bort sig sjelf,
som svärdet tärs i högen: hon är lifvets rus,
Sida:Frithiofs Saga.djvu/147
Den här sidan har korrekturlästs
286
