Dernäst ypperst i pris var en armring, vida beryktad,
smidd av Nordiska sagans Vulkan, den haltande Vaulund.
Tre mark höll han i vigt, och arbetad var han af rent guld.
Himlen var tecknad derpå med de tolf Odödligas borgar,
vexlande månaders bild, men av skalderna nämndes de solhus.
Alfhem skådades der, Frejs borg: det är solen, som nyfödd
börjar att klättra igen för himmelens branter vid Julen.
Söquabäck var der ock; i dess sal satt Oden hos Saga,
drack sitt vin ur det gyllene kärl: det kärlet är hafvet,
färgadt med guld af morgonens glöd, och Sagan är våren
skrifven på grönskande fält med blommor i stället för runor.
Balder syntes jemväl på sin thron, midsommarens sol, som
gjuter från fästet sin rikedom ner, en bild af det Goda;
ty det Goda är strålande ljus, men det Onda är mörker.
Solen tröttnar att stiga alltjemt, och det Goda desslikes
svindlar på höjdernas brant: med en suck försjunka de båda
