fordrade envigeskamp, eller kungadottren och riket.
Ingen vågade kampen likväl, ty det fans ej ett stål, som
bet på hans skalle av jern, och derför nämndes han Jernhös.
Viking allena, som nyss fyllt femton vintrar, emottog
striden, i hopp på sin arm och på Angurvadel. I ett hugg
klöf han till midjan det rytande troll, och frälste den sköna.
Viking lemnade svärdet till Thorsten, sin son, och från Thorsten
gick det till Frithiof i arf; när han drog det, sken det i salen
liksom flöge en blixt derigenom eller ett norrsken.
Hjaltet var hamradt af guld, men runor syntes på klingan,
underbara, ej kända i Nord, men de kändes vid solens
portar, der fäderne bott, förr’n Asarne förte dem hitupp.
Matta lyste de runor alltjemt, när fred var i landet;
men när Hildur begynte sin lek, då brunno de alla
röda som hanens kam, när han kämpar: förlorad var den, som
mötte i slagtningens natt den klingan med lågande runor.
Svärdet var vida berömdt, och af svärd var det ypperst i Norden.
Sida:Frithiofs Saga.djvu/21
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
34
