Viking styrde sin snäcka deråt för att berga den arma,
tog den förfrusna hem till sin gård och förplägade gästen.
Dock, när han bjöds af värden till sängs, då log han och sade:
“vinden är god och mit skepp, som du sett, är ej att förakta;
hundrade mil, det hoppas jag visst, jag seglar i afton.
Tack för din bjudning ändå! den är välment; kunde jag endast
ge dig ett minne av mig! men min rikedom ligger i hafvet;
kanske finner du dock i morgon en gåfva på stranden.” —
Dagen derpå stod Viking vid sjön, och si! som en hafsörn,
när han förföljer sit rof, flög in i viken ett drakskepp.
Ingen syntes derpå, ej en gång man märkte en styrman;
rodret dock lette sin bugtiga väg bland klippor och blindskär,
liksom bodde en ande deri: när det nalkades stranden,
refvade seglet sig sjelf, och, ej rördt av menniskohänder,
ankaret sänkte sig ned och bet med sin hulling i djupet.
Stum stod Viking och såg, men då sjöngo de lekande vågor:
Sida:Frithiofs Saga.djvu/26
Den här sidan har korrekturlästs
44
