Sida:Frithiofs Saga.djvu/32

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
56

De suto på Beles hög, den dag,
och hörde folket, och skipade lag.
Men Frithiof talar:
den stämman förnimmes kring berg och dalar.

„J kungar! skön Ingeborg är mig kär;
af Eder jag henne till brud begär,
och den förening
hon var väl äfven kung Beles mening.

Han lät oss växa hos Hilding opp,
likt ungträn som växa tillsammans i topp.
Der ofvanföre
band Freja de toppar med gyllne snöre.

Min far var ej konung, ej jarl en gång,
dock lefver hans minne i skaldens sång,
Höghvälfda grifter
förtälja på runsten min ätts bedrifter.

Lätt kunde jag vinna mig rike och land;
men hellre jag blir på min fädernestrand.
Der vill jag skydda
så kungens gård, som den ringes hydda.

Vi äro på Beles hög; han hör
hvart ord, i djupet här nedanför.
Med Frithiof beder
den gamle i högen: betänken Eder!“ —

Då reste sig Helge och talte med hån:
„Vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.