De suto på Beles hög, den dag,
och hörde folket, och skipade lag.
Men Frithiof talar:
den stämman förnimmes kring berg och dalar.
„J kungar! skön Ingeborg är mig kär;
af Eder jag henne till brud begär,
och den förening
hon var väl äfven kung Beles mening.
Han lät oss växa hos Hilding opp,
likt ungträn som växa tillsammans i topp.
Der ofvanföre
band Freja de toppar med gyllne snöre.
Min far var ej konung, ej jarl en gång,
dock lefver hans minne i skaldens sång,
Höghvälfda grifter
förtälja på runsten min ätts bedrifter.
Lätt kunde jag vinna mig rike och land;
men hellre jag blir på min fädernestrand.
Der vill jag skydda
så kungens gård, som den ringes hydda.
Vi äro på Beles hög; han hör
hvart ord, i djupet här nedanför.
Med Frithiof beder
den gamle i högen: betänken Eder!“ —
Då reste sig Helge och talte med hån:
„Vår syster är ej för en bondeson.
Nordlandens drotter
må täfla, ej du, om den Valhallsdotter.
