Yfs gerna att helsas för ypperst i Nord,
vinn männer med handkraft och qvinnor med ord!
Men Odinsblodet
till pris ger jag icke åt öfvermodet.
Mitt rike behöfver du ej ta dig an;
jag skyddar det sjelf. Vill du bli min man,
en plats är ledig
ibland mitt husfolk, den kan jag ge dig.“ —
„Din man blir jag knappast,“ var Frithiofs svar,
„är man för mig sjelf, som min fader var.
Ur silfverskida
flyg, Angurvadel! du får ej bida.“
I solen glänste den klinga blå,
och runorna lågade röda derpå.
„Du Angurvadel,
du är dock, sad’ Frithiof, af gammal adel.
Och vore det icke för högens fred,
på stället jag högge dig, svartekung, ned.
Vill dock dig lära
en ann’ gång ej komma mitt svärd för nära.“ —
Så sagdt, han klöf i ett hugg allen
kung Helges guldsköld, som hängde på gren.
I två halfrunder
han klang emot högen, det klang inunder.
„Väl träffadt, min klinga! ligg nu och dröm
om högre bedrifter; till dess förgöm
de runolågor!
Nu segla vi hem öfver mörkblå vågor.“ —
