„Björn! jag ser, du tornet hotar,
men ditt anfall lätt jag motar.
Tornet blir dig svårt att taga,
drar sig i sin sköldborg in.“
„Ingeborg i Baldershagen
sitter och förgråter dagen.
Kan hon dig till strids ej locka,
gråterskan med ögon blå?“
„Drottning, Björn! du fåfängt jagar,
var mig kär från barndomsdagar:
hon är spelets bästa docka;
hur det går, hon räddas må.“
„Frithiof, vill du icke svara?
Skall din fosterfader fara
ohörd från din gård, emedan
ej ett dockspel vill ta slut?“ —
Då steg Frithiof upp och lade
Hildings hand i sin, och sade:
„Fader! jag har svarat redan,
du har hört min själs beslut.
„Rid att Beles söner lära
hvad jag sagt! de kränkt min ära:
inga band vid dem mig fästa,
aldrig blir jag deras man.“
„Väl, din egen bana vandra!
ej kan jag din vrede klandra.
Oden styre till det bästa!“
sade Hilding, och försvann.
