Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
74
VII.
Frithiofs lycka.
”Kung Beles söner gerna drage
från dal till dal att be om svärd!
Mitt få de ej; i Balders hage
där är min valplats, är min verld.
Der vill jag ej tillbaka blicka
på kungars hämnd, på jordens sorg;
men endast Gudars glädje dricka
tvemännings med min Ingeborg.
Så länge ännu solen tömmer
sin purpurglans på blomstren varm,
lik rosenfärgadt skir, som gömmer
en blomsterverld, min Ingborgs barm;
så länge irrar jag på stranden,
af längtan, evig längtan tärd,
och ritar, suckande, i sanden
det kära namnet med mitt svärd.
Hur långsamt gå de tröga stunder!
Du Dellings son[1], hvi dröjer du?
Har du ej skådat berg och lunder
och sund och öar förr än nu?
- ↑ Dagen.
