Hvad hviskar du om Balders vrede!
Han vredgas ej, den fromme Gud,
den älskande, som vi tillbede,
vårt hjertas kärlek är hans bud:
den Gud, med solsken på sin panna,
med evig trohet i sin barm:
var ej hans kärlek till sin Nanna,
som min till dig, så ren, så varm?
Der står hans bild, han sjelf är nära;
hur mildt han ser på mig, hur huldt!
Till offer vill jag honom bära
ett hjerta varmt och kärleksfullt.
Böj knä med mig! ej bättre gåfva,
ej skönare för Balder fanns,
än tvenne hjertan, hvilka lofva
hvarann en trohet, fast som hans.
Till himlen mera än till jorden
min kärlek hör, försmå ej den!
I himlen är han ammad vorden
och längtar till sitt hem igen.
O den, som re’n deruppe vore!
O den, som nu med dig fick dö,
och segrande till Gudar fore
i famnen på sin bleka mö!
När då de andra kämpar rida
ur silfverportarna till krig,
jag skulle sitta vid din sida,
en trogen vän, och se på dig.
När Valhalls mör kring bordet bringa
de mjödhorn med sitt skum av gull,
Sida:Frithiofs Saga.djvu/44
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
80
