med dig jag ensamt skulle klinga,
och hviska öm och kärleksfull.
En löfsal ville jag oss bygga
på näset vid en mörkblå bugt.
Der låge vi i skuggan trygga
af lunden med den gyllne frukt.
När Vallhalls sol sig återtände,
(hur klart, hur herrligt är dess bloss!)
till Gudarne vi återvände,
och längtade dock hem till oss.
Med stjernor skulle jag bekransa
din panna, dina lockars glöd;
i Vingolfs[1] sal jag skulle dansa
min bleka lilja rosenröd;
till dess jag dig ur dansen droge
till kärlekens, till fredens tjäll,
där silfverskäggig Brage sloge
din brudsång ny för hvarje qväll.
Hur vakan sjunger genom lunden!
den sången är från Valhalls strand.
Hur månen skiner öfver sunden!
han lyser ur de dödas land.
Den sången och det ljuset båda
en verld af kärlek utan sorg;
den verlden ville jag väl skåda
med dig, med dig, min Ingeborg!
Gråt icke! ännu lifvet strömmar
i mina ådror; gråt ej så!
- ↑ Frejas borg.
