Men kärlekens och mannens drömmar
kringsvärma gerna i det blå.
Ack! blott din famn mot mig du breder,
blott dina ögon se på mig,
hur lätt du lockar svärmarn neder
från Gudars salighet till dig! — —
„Tyst, det är lärkan.“ Nej, en dufva
i skogen kuttrar om sin tro;
men lärkan slumrar än på tufva
hos maken i sitt varma bo.
De lycklige! dem skiljer ingen,
när dagen kommer, eller far;
men deras lif är fritt, som vingen,
som bär i skyn det glada par.
„Se, dagen gryr.“ Nej, det är flamman
af någon vårdkas österut.
Ännu vi kunna språka samman,
än har den kära natt ej slut.
Försof dig, dagens gyllne stjerna,
och morna se’n dig långsamt till!
För Frithiof må du sofva gerna
till Ragnarök[1], om du så vill.
Dock, det är fåfängt till at hoppas,
der blåser re’n en morgonvind,
och redan österns rosor knoppas,
så friska, som på Ingborgs kind.
En vingad sångarskara qvittrar
(en tanklös hop) i klarnad sky,
- ↑ Verldens undergång.
