ett skönt, men evigt enahanda, är
för qvinnan endast, men för mannens själ,
och helst för din, blef lifvets stiltje tröttsam.
Du trifves bäst, när stormen tumlar kring
på skummig gångare utöfver djupen,
och på din planka, uppå lif och död,
du kämpa får med faran om din ära.
Den sköna öcknen, som du målar, blefve
en graf för bragder, icke födda än,
och med din sköld förrostades jemväl
ditt fria sinne. Så skall det ej vara!
Ej skall jag stjäla bort min Frithiofs namn
ur skaldens sånger, icke jag skall släcka
min hjeltes ära, i dess morgonrodnad.
Var vis, min Frithiof, låt oss vika för
de höga Nornor, låt oss rädda ur
vårt ödes skeppsbrott dock ännu vår ära!
vår lefnads lycka kan ej räddas mer: —
Vi måste skiljas.
FRITHIOF.
Hvarför måste vi?
För det en sömnlös natt förstämt ditt sinne?
INGEBORG.
För det mitt värde räddas bör och ditt.
FRITHIOF.
På mannens kärlek hvilar qvinnans värde.
INGEBORG.
Ej länge älskar han den han ej aktar.
FRITHIOF.
Med lösa nycker vinns hans aktning ej.
INGEBORG.
En ädel nyck är känslan af det rätta.
