FRITHIOF.
Vår kärlek stridde ej mot den i går.
INGEBORG.
I dag ej heller, men vår flykt dess mera.
FRITHIOF.
Nödvändigheten bjuter henne, kom!
INGEBORG.
Vad som är rätt och ädelt, är nödvändigt.
FRITHIOF.
Högt rider solen, tiden går förbi.
INGEBORG.
Ve mig, han är förbi, förbi för alltid!
FRITHIOF.
Besinna dig, är det ditt sista ord?
INGEBORG.
Jag har besinnat allt, det är mitt sista.
FRITHIOF.
Välan, farväl, farväl, kung Helges syster!
INGEBORG.
O Frithiof, Frithiof, skola så vi skiljas?
Har du ej någon vänlig blick att ge
åt barndomsvännen, ingen hand att räcka
åt den olyckliga, du älskat förr?
Tror du, jag står på rosor här och visar
min lefnads lycka leende ifrån mig,
och sliter utan smärta ur mitt bröst
ett hopp, som växt tillhopa med mitt väsen?
Var icke du mitt hjertas morgondröm?
Hvar glädje, som jag kände, hette Frithiof,
och allt, hvad livet stort och ädelt har,
tog dina anletsdrag inför mitt öga.
Fördunkla ej den bilden för mig, möt
