Den här sidan har korrekturlästs
138
Lyssna till min stämma:
är du Gudars dotter,
upp, med kopparkölen
stånga trollad hval!“ —
Och Ellida hör
på sin herres röst;
med ett språng hon kör
emot hvalens bröst.
Och en blodig stråle ryker
utur såret upp mot sky;
genomborradt vilddjur dyker
vrålande till djupets dy.
På en gång två lansar springa,
slungade af hjeltearm,
midt i luden isbjörns bringa,
midt i becksvart stormörns barm.
„Bra, Ellida, träffadt!
Ej så hastigt, tror jag,
dyker Helges drakskepp
opp ur blodig dy.
Hejd och Ham ej heller
hålla sjön nu längre;
bittert är att bita
i det blåa stål.“
Och nu stormen flyr
på en gång från sjön;
