Den här sidan har korrekturlästs
140
blott en svallvåg styr
mot den nära ön.
Och på en gång solen träder
som en konung i sin sal,
återlifvar allt och gläder
skepp och bölja, berg och dal.
Hennes sista strålar kröna
klippans topp och dunkel lund;
alla känna nu de gröna
stränderna av Efjesund[1].
„Stego Ingborgs böner,
bleka mör, mot Valhall,
böjde liljehvita
knän på Gudars guld.
Tår i ljusblå ögon,
suck ur svandunsbarmar
rörde Asars hjertan,
låt oss tacka dem!“ —
Men Ellidas stam,
utaf hvalen stött,
går i marvad fram,
är af färden trött.
Tröttare ändå af färden
äro alla Frithiofs män;
knappast, stödda emot svärden,
hålla de sig uppe än.
- ↑ På Orkadiska Öarne.
