„Tål du ej ditt eget guld,
fegaste i ditt rike?
Angurvadel vill ej ha skuld,
att ha fällt din like.
Stilla, Prester, med offerknif,
bleke månskensförstar!
Kunde gälla Ert usla lif,
ty min klinga törstar.
Hvite Balder, styr din harm,
se ej på mig så mulen!
Ringen, som du bär på arm,
med förlof, han är stulen.
Ej för dig, så vidt jag vet,
smiddes han af Vaulunder.
Våldet rånade, jungfrun gret;
bort med de nidingsfunder!“ —
Tappert drog han; men ring och arm
voro som grodda samman:
när den lossnade, stöp af harm
Guden i offerflamman.
Hör! det knattrar, lågan slår
guldtand i tak och sparrar.
Dödsblek Björn vid porten står,
Frithiof blygs att han darrar.
„Öppna dörren, släpp folket ut!
vakt ej mer jag behöfver.
Templet brinner, gjut vatten, gjut
hela hafvet deröfver!“
