Nu från templet och ned till strand
knyts en kedja af händer;
böljan vandrar från hand till hand,
fräser mot svedda bränder.
Frithiof sitter, som regnets Gud,
högt på bjelken och flödar,
delar till alla sitt herrskarbud,
lugn bland de heta dödar.
Fåfängt! Elden tar öfverhand,
rökmoln hvirfla och välta,
guldet droppar på glödhet sand,
slifverplåtarna smälta.
Allt förloradt! Ur halfbränd sal
eldröd hane sig svingar,
sitter på takets ås och gal,
flaxar med lösta vingar.
Morgonvinden spelar från norr,
högt det mot himlen blossar.
Balderslunden är sommartorr,
lågan är hungrig, och frossar.
Rasande far hon från gren till gren,
än har hon långt till målet.
Eja, hvad vildt, hvad rysligt sken!
Väldigt är Baldersbålet.
Hör hur det knakar i remnad rot,
se, hur topparna glöda!
Hvad är menniskokraft emot
Muspels söner[1], de röda?
- ↑ Lågorna.
