Den här sidan har korrekturlästs
— 113 —
Han tar dess make
och ror sin drake.
Han ror med kraft
som rörpils skaft,
som kallbräckt klinga,
de åror springa. —
Nu sol går opp
bak fjällens topp,
och vinden ljuder
från land och bjuder
hvar våg till dans
i morgonglans.
På böljans toppar
Ellida hoppar
i fröjd åstad,
men Frithiof qvad:
”Heimskringlas[1] panna,
du höga Nord!
jag får ej stanna
uppå din jord.
Från dig att stamma
jag yfs med skäl.
Nu, hjelteamma,
farväl, farväl!
8
- ↑ Jorden.
