Men nu är hon borta, och Frithiofs mod
är borta med henne. Det unga blod
i kinden stiger,
han lågar och suckar alltjemt, och tiger.
Sin sorg, sin klagan med dufvan han skref,
och glad for hon af med sitt kärleksbref.
Men ack! tillbaka
hon vände ej mer, hon blef hos sin maka.
Det väsen behagade icke Björn,
Han sade: ”hvad fattas vår unga örn,
så tyst, så sluten?
Är bröstet träffadt, är vingen skjuten?
Hvad vill du? Ha vi ej i öfverflöd,
det gula fläsk och det bruna mjöd?
Och skalder många?
det tar aldrig slut på de visor långa.
Sant nog att gångaren stampar i spilt,
på rof, på rof skriker falken vildt.
Men Frithiof jagar
i molnen allena, och tärs och klagar.
Ellida hon har ingen ro på våg,
hon rycker alltjemt på sitt ankartåg.
Ligg still, Ellida,
ty Frithiof är fredlig, han vill ej strida.
Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/46
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 32 —
Den
