Den strådöd är också en död: till slut
jag rister, som Oden, mig sjelf med spjut.
Det kan ej fela,
vi blifva välkomna hos blåhvit Hela.” —
Då släppte Frithiof sin drake lös,
och seglet svällde och vågen fnös.
Rakt öfver fjärden
till kungens söner han styrde färden.
De suto på Belos hög den dag,
och hörde folket och skipade lag.
Men Frithiof talar;
den stämman förnimmes kring berg och dalar.
”J kungar, skön Ingeborg är mig kär,
af Eder jag henne till brud begär,
och den förening
hon var väl äfven kung Beles mening.
Han lät oss växa hos Hilding opp,
likt ungträn som växa tillsammans i topp.
Derofvanföre
band Freja de toppar med gyllne snöre.
Min far var ej konung, ej jarl en gång,
dock lefver hans minne i skaldens sång,
Höghvälfda grifter
förtälja på runsten min ätts bedrifter.
Sida:Frithiofs saga 1831.djvu/47
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 33 —
3
