bortgrumlar Sedernas friska ådror. Wi drista oss ej, at anföra det helgade Witsordets torra sanningar, som innan kort tyckes gå i fara före, at mista sitt Burskap i det uplysta Swerige. Men det spå wi, at när nöd och samwete förr eller senare bortrycker begärelsernas falska dock ifrån wåra hurtiga Fruntimmers-Hjeltars ögon, lära de få styggas wid sin egen skapnad.
Oss hedra de med många wackra Titlar, och ibland annat kalla oss för behagsjuka Fjollor; men komma ej ihog, at de just i den delen äro wåra mycket nitiska Läro-mästare; ty wi kunna näppeligen skilja höger ifrån wänster, förr än de hopetals beswära sig med, at upblåsa wår inbillning med egit tycke; och medelst detta tjusande giftet förskämma alla goda böjelser, och oftast göra en wältänkt och ömsint Moders möda til intet.
Det synes, som wi endast woro skapade til gycklan; ty så snart wåra Herrar träda in i Frustugan, afkläda de sig alla de prydliga egenskaper, som tilhöra en odödelig Själ; och wi lämna sjelfwe til Almänhetens granskning, hwad nytta wi kunna hafwa utaf en hop Dårars sällskap. Den, som denna tiden betraktar wåra Samqwäm med alfwarsamma ögon, föreställer sig et Dårhus, och får en billig wämjelse til det Mänskliga eller så kallade Förnuftiga Slägtet. Det förekommer oss nog twetydigt hos det wisare Könet, at de med så mycken nit söka, at beröfwa oss wårt förnuft, och
