250
Ej blir det Purpurns prakt; som Tiden nödgas skona:
Ej något af det alt, som jordiskt innebär:
Ej Croesi tunga Skatt, ej glansen af en Krona;
Nej, det som högre är.
Alt hvad som är af stoft, skal sig med stoftet blanda;
Det hämtar lif och död ur et och samma frö.
Men Dygden, hvar hon fins, har altför ädel anda,
At kunna nånsin dö.
Hon lefver i den krets, där hon är satt at öfvas:
Hon röjer i sitt lif en Himla-artad kraft.
Hon dör; men lefwer säll, då hon, at ädelt pröfwas,
Sin eld och luttring haft.
En så bepröfvad Dygd har Himlen värdig funnit,
At skiljas från sitt grus, och flyttas til sin högd.
Från jordisk möda skild, den fria Själen vunnit
En ren, en Himmelsk frögd.
Njut, Sälla Vän! den lön, som Himlen Dig har ämnat.
Din död går vår förlust. Ditt lif vår vällust var.
I dygdig eftersyn, som Du åt Barnen lämnat,
Ditt Minne lefver qvar.
